gen någon tjenst. En fest på vår kungliga teater eller i vårt national-museum, ett äreminne öfver honom i svenska akademien — detta vore i viss mån berättigadt; att lofprisa hans politik deremot efter våra frihetsbegrepp förvändt samt för rättskänslan motbjudande. Gustaf den III:e — hvem har väl förnekat detta? — var en snillrik skaldenatur med flyktiga uppsving af högre känsla, men utan religion, utan seder och utan heder, i detta ords djupaste betydelse; ytlig, flärdfull och ombytlig, skall han framstå i vår historia som ett irrbloss, en meteor, en ovanlig personlighet, ett intressant psykologiskt fenomen, liknarde i karaktär och regentskap mest af sina företrädaret drottnivg Kristina, ingalunda mera fosterlärd:k, men mera qvinlig än hon. Ioanan vi sluta kunna vi icke afhålla oss från ett gif akt! till frihetens och framåtskridandets vänner. Att man verkligen framkommit med ett allvarsamt menadt försök att fira 1772 års revolution innebär en betydelsefull vink om hvad som ligger och gror på vissa håll och i vissa sinnen. Den skulle kunna innebära tillbud till fara för våra fria institutioners fortsatta utveckling, om icke den omständigheten att ingen af våra mera betydande personligheter, intet af våra allmännare kända namn vågat framstå och underteckna en inbjudning till nämda firande.