oo Annu förnimmas dyningar efter striden för eller emot firandet af den 19 augusti. Det gick emellertid som vi förmodade: Svertiges otacksamma folk kunde icko Chafya den ärant. De få röster, hvilka läto höra sig till lofprisande af sagda revolution såsom vår fribets pånyttfödelsedag, blefvo snart nedtystade af den sllmänna opinionens röst i förening med historiens, och långt ifrån att att bidraga till förherrligande af Gustaf den III:s karaktär och regeringsverksamhet, har det otympliga försöket fastmer kommit dessa att sitta ganska hårdt emellan. Och huru vore väl annat möjligt? Om man å ena sidan måste gilla att ett tvärt slut gjordes på frihetstidens ohyggliga korruption, så har man icke kunnat förgäta att Sverige icke stod ensamt, om detta gen tidens lyte att korruption samtidigt florerade både i Frankrike och England, och att, som Fryxell, hvilken i detta som i många andra fall öppnat nya utsigter i svenska historien, nyligen påvisat, atten förändring till ett bättre börjat arbeta sig fram, ifall den fått hållas. Hur skulle man kunna förgäta att det missbruk man borttagit lemnade rum för andra och nya, föga bättre, såsom t. ex. den med Schröderheim och Armfelt delade inkomsten för pastorats förgäljningar, det genom kronobrännerierna uppmuntrade bränvinssupandet, maskeradupptågen vid finska gränsen för att framkalla kriget med Ryssland, plundringen af banken, utländska mutor, fortsatta i form af franska subsidier, nu använda på regenten? Huru kunde man glömma att våra största snillen, hvilkas blomstring började under frihetstiden, men fortgick under detta Gustaviarska tidehvarf, en Kallgren, en Bellman, en Thorild, en Ehrensvärd, jemte den hyllning de egnada snillet, riktade skarpa ogillarniden, ömsom satiriskt omhöljda, ömsom öppet framställda, mot regenten? Med sådana ihåliga fraser gom att Gustaf den III:e Xi kärlek för Sverige, i nit för dess ära, i pietet för dess stcra minnen (han kallade Carl den XI:te hånfulit för kronofogden!) har ingen af hans prisade företrädare öfverträffat honom, har man sannerligen icke gjort skaldekonun