der fördömda aftonen. Hvad än det var, så tala om det, för att bringa denne usling på skam. Cecil skulle i detta ögonblick hellre ha sett en pistol riktad mot sitt hjerta än han hörde dessa böner af en man, gom han värderade högre än allt annat här i verlden. Han vacklade och syntes nära att falla; en hvit fradga visade sig på hans läppar. Han höll på att mista sansen, men genom en ytterlig ansträngning öfvervann han äfven denna till. fälliga svaghet. — Jag har svarat, sade han med mycket låg röst; jag kan icke lemna den fordrade upplysningen. Baroni gjorde nu en på en gång artig och betydelsefull åtbörd med handen. — I sådant fall, sade han, återstår. blott ett alternativ. Ni följer mig helt lugnt och beskedligt, sir; det gör ni ju, för att icke tvinga mig att använda våld? — Ja, jag skall följa med er. Då detta svar guafs, märkte Baroni i den olycklige ädlingens ansigte ett uttryck, som tydligt sade, att något annat motiv än fruktan förestafvade detsamma. Den sluge iuden insåg, att det icke var blott för att undvika ett uppträde så mycken medgörlighet visades. — Det måste ske så, sade Cecil sakta till sin vän. Denne man har rätten på sin sida, så vidt han sjelf vet. Han handlar, såsom hang öfvertygelse bjuder honom. Vi kunna inte