nn KROOK OO dorff och Christianszede, voro flera reformer i denna riktning vidtagne, innan de emottogo sina ministerposter. De hade låtit enskifta jorden, bestämt vissa afgifter för hofveriet och tionden samt lossat de svåra bojor, som hittills nedtyngt hofveribonden. Den erfarenhet, de på enskilt väg vunnit, gjorde de nu som ministrar gällande och utsågo för reformens utförande i första rtmmet de kongl. domänerna. För att förbereda detta vigtiga ärende utsågs en komit, hvaruti Reventlow sjelf var ordförande och som inom 3 månader var färdig med ett förslag till förbättrande af fästeböndernas vilkor under de nämda domänerna. Äfven företogs å dessa en utskiftning af den jord, fästebönderna innehaft, och detta utfördes af landtmätare och erfarne män. De utflyttande erhöllo understöd dels i penningar, dels i frihet från arrendens erläggande under vissa år. Plantering af vilda träd och fruktträd uppmuntrades genom premier. Gårdarne tillförsäkrades dem genom arfsrätt, d. v. s. de skulle till närmaste arfvinge öfvergå med samma rättigheter och skyldigheter, som de af dem innehades. Till sitt närmaste biträde vid detta värfs utförande antog Reventlow kammaradvokaten, senare ministern Colbjörnsen, och redan 1786 hade dessa män utarbetat ett betänkande rörande landtmannaförhållandena, hvilket kan anses som grundvalen för de reformer som efterhand blifyit införda i Danmarks agrariska lagstiftning. Förordningar och stadganden angående jordegarnes och deras bönders ömsesidiga rättigheter och skyldigheter samt angående fästeväsendet i allmänhet utkommo 1787 och 1790. Vi vilja här nämna några af de: bestänr melser, som i dessa förändringar förekomma, De hafva först efter 1837 uudergått några förändringar, hvilka ytterligare varit till fästeböndernas fördel. I förordningarne af 1787 oca 1790 bestämdes det redan, att ingen innehafvare af Sedegård (säteri) fick indraga under sitt bruk någon af den jord, som då brukades af fästebönder och husmän, utan då någon sådan lägenhet blef åboledig skulle den förses med ny innehafvare på dennes och hans hustrus lifstid, eller på minst 50 år, såvida gården icke var mindre än 1 t:a hartkorn, motsvarande omkring 10 tunnland medelgod jord. Öfver sådana mindre gårdar eller lägenheter hade herremännen en friare disposition, likväl under embetsmannakontroll. Egaren gjordes pligtig att till fästebonden öfverlemna gården med byggnader i godt skick eller ersättning för bristfällenas botande, redskaper och kreatur samt utsädeskorn af alla slag. Detta under tillsyn af ojäfvige och sakkunnige personer, som domaren i orten utsåg. Infästningsafgift skulle. af bonden eller husmannen vid jordens emottagande erläggas. Denna uppgick ännu för 30 år sedan icke i allmänhet till öfver 30 3 40 rdr för hvarje tunnland god jord af gårdens areal. Det årliga arrendet var vid samma tid några få rdr per tnnnland. Då regeringen icke kunde genom någon lag upphäfva hofveriet, der detta då ännu fanns, så nöjde den. sig med att till en början sätta vissa skrankor för godtycket, och en förordning derom utfärdades 1794, deri godsegare och deras bönder uppmanades att träffa frivilliga öfverenskommelser om hofveritjenstens utgörande på ett bestämdt, lagligt sätt. Men det bestämdes tillika, att