I Svenska folkets tillstånd. Skåne. Godsbefolkningen. (Forts.) För den talrika godsbefolkningen inom denna provins, och särskilt för de redan bortgångna generationerna, har det varit en verklig olycka att icke någon enda större godsegare med öppen blick och med barmhertighetskänsla för den lögre jordbruksbefolkningens betryck, förenad med mod och ingigter att detsamma afbjelpa, sutit i konungens rådkammare. Då hade på ekonomisk lagstiftningsväg förhållandet mellan godsegare och godsbefolkning kunnat ändras här liksom i Danmark redan i slutet af förra och början af detta århundrade. I det landet gällde då ännu Stavnsbandet, d. v. s. en författning, hvarigenom hvarje bondson intill 45 år förbjöds att utan egarens vetskap och samtycke lemna det gods, der han var född. Denna makt öfver de underlydande fråntogs godsegarne i Skåne sedan denna provins blifvit svensk, men regeringen måste flera gånger i stränga ordalag påminna härom innan författningen blef efterföljd. Äfven under detta århundrade påstås det, att både obehag och bestraffningar träffat de föräldrar, hvilkas söner fördristat sig att afflytta från godset, innan herrskapets eller inspektorens tillåtelse dertill erhållits. Antagandet af tjenare har skolat underställas åtminstone inspektoren, som äfven från arbetet vid gården, sedan de varit antagne, bortvisat den han af en eller annan anlednirg icke tyckt om. På fera ställen hafva arbetsbönderna vid herregården måst uppvisa unghästar och fäkreatur, innan de till annan person vågade utbjuda dem till salu. Voro de vackra, behöllos de till det pris herremannen eller inspektoren bestämde. Den rätt godsegarne i Danmark under ofvannämda tid genom författningarne hade öfver sina underhafvande var i flera riktningar ganska stor, men blef ännu större genom de missbruk som opåtaldt utöfvades. Fattigdom, okunnighet och osedlighet bland godsbefolkningen voro de bittra frukterna af dessa samhällsförhållanden. HBSlöhet och likgiltighet följde i spåren, och bonden var lika okunnig som bekymmerslös för allt hvåd som tilldrog sig utanför det gods, der han var född. Tillståndet var der således mycket öfverensstämmande med den skildring, vi efter baron Kjell Bennet förut lemnat af tillståndet vid Svaneholm, förrän den egendomen öfvertogs af baron Maclean. Detta var ej den enda herregård, der förhållandet var sådant, — säger den åberopade författaren. Men i Danmark öfyertog 1784 den folklige Fredrik den VI riksstyrelsen och utsåg då till förste minister och ledare af rikets politik den ädle godsegaren Andreas Petter Bernsdorff och till chef för kameralverket Christian Detlevy Reventlow, grefve till Christiansede. Dessa begge män hade redan förut gjort sig kända för stora statsmannaegenskaper, förenade med en omfattande organisationsoch administrationsförmåga, och blefvo pu mäktiga redskap för utförande af den unge furstens mennisko vänliga afsigter till förbättrande af den lägre jordbrukande klassens vilkor. Begge hade tidigt insett behofvet af lindring i bondens betryckta ställning, och på deras gods, Berns