RR RR RO RR RR RS RA EN LA EN ENN NN der sådana frivilliga öfverenskommelser icke nu, 1794, kunde träffas, skulle det genom en komit6 derom redan följande året afgöras. 1799 utkom ytterligare förordning i detta ämne, deri det bestämdes, att hofveriet aldrig finge höjas och att, der det en gång blifvit afskaffadt, aldrig finge åter införas. Genom lag 1850 har det blifvit stadgadt, att hofveriet helt och hållet skulle afskaffas, der en tredjedel af hofveribönderna eller godsets egare det fordrade, och att om parterna ej Jerom kunde bli eniga skulle gode män utnämnas till tvistens sltande. Tiondeväsendet blef äfven genom författning ordnadt redan 1810. Det är denna stora, alltjemt fortgående omsorg från danska regeringens sida om landtmannaförhållandenas ordnande, som grundlagt den allmänna välmåga, hvilken öfverallt skönjes inom den lägre jordbrukareklassen i Danmark. Det är denna välmåga och det allmänna välbefinnande den alstrat, som gjort att danska bonden kunnat bära och med villighet burit alla de bördor, som efter tre krig — 1814, 1848 och 1864 — blifvit honom pålagde. Det har hos oss, synnerligast under de sista ären, talats mycket om att vi, hvad beträffar fästningar, krigsmateriel och krigsfolk, befinna oss i ett försvarslöst tillstånd. Vi befara högligen, att villigheten att bära krigets bördor skulle inom den klass, som af dessa mest träffas, här befunnits helt annorlunda än i Danmark, liksom tillgångarne att bestrida de med ett krig följaktiga uttagor varit vida ringare. Vi befara äfven att om en invasion inträffat 1 Skåne samtidigt t. ex. med den i Jutland, hade på många ställen godsbefolkningen gjort gemensam sak med fienden, och herremännen blifvit tillfogade större lidanden af den förra än af den genare. Huru annorlunda hade icke förhållandet kunnat vara om våra regenter, liksom Fredrik! VI och hans efterföljare, hade sökt och funnit rådgifvare sådana 8om Bernsdorff och Reventlow, föregående med uppoffringar till godebefolkningens fromma och jordbrukets höjande inom egna områden, och derofter tillämpande den vunna erfarenheten på en omfattande agrarisk lagstiftning. Äfven vi ega många statsdomäner, der reformen i första hand kunnat utföras. Vår första regent af Bernadottska ätten innehade flera af denna provinsens största herregods. Tänk om Han med sin annårs så skarpa blick kunnat uppdaga några menniskovänliga, i jordbruk kunniga män, utrustade med en för ändamålet nödig organisationsförmåga, som tagit dessa horrliga egendomar om hand och höjt dem till mönsterbilder för de öfriga herregodsen i Skåne! Vid den?ena af dem hade det icke behöfts annat än att fortBätta den verksamhet som den förre egaren, major Stjernsvärd, der utvecklat och som bringat den till den högsta kultur någon egendom inom provinsen då uppnått. I det stället hade den, efter ungefär 15 års brukning af förvaltare, tillsatte af den höga egaren, genom en alldeles konseqvent vanskötsel blifvit till en spottafla äfven för de annars okunnigaste jordbrukare i den orten. På de andra egendomarne, af hvilka den ene sköttes genom inspektor och den andra af arrendator, var godsbefolkningensg tillstånd i allmänhet uslare och ömkansvärdare än vid något af de många angränsande herresätena, och innehafvarne af dessa kunde med