Dagens Nyheter – 7 september 1872, sida 2

120 -— Hon dröjde; ty hon ville icke gerna lemna honom. VE — Låt mig stanna bos er, bad hon så innerligt ; ni lider mycket, och jag kan väl ej hjelpa er, men Rock kan — hertigen kan. Låt mig be dem. Han lade sin hand på hennes axel; hans röst, när han svarade, var hes och osäker. — Nej, gå barn. Ni tjenar mig mest genom att lemna mig. Bedingen, berätta för ingen... Jag kan ju lita på er tystlåtenhot, lilla drottning? Hon såg på honom med ett uttryck af det djuparste. allvar. — Ja, genmälde hon helt enkelt. Och kon gick långsamt, under det att stora klara tårar runno utför hennes kinder: . När de nästa gång tröffades, huru annorlunda skulle icke allt då vara! Biifven allena, lutede Bertie bufvudet mot sina båda händer. En förfärlig kamp försiggick i hans inre; det gällde nu för honom att tygla denna yrede, hvaraf han nyss regerate. Hittills hade han aldrig vetat bvad det vill säga att lida, bittilla hade han förföktat den satsen, att ingen vis man lägger motgången tungt på sinnet, och att det går väl för sig att taga händelser och dden lätt. Nu led han, han led förfärligt, och all hans filosofi dugde i denna stund till intet. — Q, Gud! tänkte han; om det vore hvad annat som helst, tom vanäran!