-— 122 — Barnet betraktade honom med en min af häpnad och förskräckelse. Och mildt vidrörande hans arm, sade den lilla: ; — Hvad är det?... Har någonting ännu värre händt? Han vände sig till henne; den största ångest framlyste ur hans ögon. Han visste knappt sjelf hvad han svarade. — Värre... ja, det värsta! yttrade han med dyster stämma. Det finns ingenting värre än den svarta vanäran! Han talade mera till sig sjelf än till henne, Orden bortdogo på hans läppar, förtviflan begtormade hans bröst. Den herrliga sommaraftonen, hela den leende naturen omkring honom, såg han icke mera. Det föreföll honom, som hade jorden i en hast blifvit förvandlad till en afgrund. Allt hvad som förut bekymrat honom, vissheten om att han var ruinerad, syntes honom vara ett intet i jemförelse med det oerhörda slag som nu sist drabbat honom. Några barns glada skratt lät höra sig inärheten. De voro en fransk hertiginnas små afkomlingar, som letade efter sin lekkamrat Venetia, hvilken försvunnit ur deras krets för att uppsöka Cecil. Han bad henne gå tillbaka till dem; han kunde icke ens uthärda lilla drottningens klara, medlidsamma blick, som fortfarande hvilade på honom.