Dagens Nyheter – 7 september 1872, sida 1

121 — vänta från England. Han såg på lilla lady Venetia och yttrade: — Tillåter ni, att jag läser? Hon böjde hufvudet behagfullt. Ehuru för öfrigt lika naiv som trots något barn vid hennes ålder, förstod hon redan fullkomligt hvad ett artigt sätt vill säga. Denna bolefvenhet och oskuld i förening gjorde! henne förtjusande. Han bröt sigillet och läste. Det var en plumpig, suddig epistel, orden liknade kråkfötter och voro till en del öfverstrukna med de passionerade slängar, som åtföljde hvarannan bokstaf. Skrifvelsen hade en respektabel längd; men en enda blick var nog till att säga Bertie, från hvem den kom, och i hvilken mening den aflåtits. Han hehöfde icke läsa mera än de första raderna, för att sedan känna hela innehållet. En häftig darrning genomlopp hela hans kropp, en darrning af vrede och smärta; hans ansigte blef i en hast dödsblekt; han sammanbet tänderna, som om ett häftigt kroppsligt lidande hade ansatt honom; han slet brefvet midt itu och trampade det sedan under gina fötter med ett raseri, som fullkomligt kontrasterade mot bans vanliga lugna väsgende. Han fattade åter det känslolösa papperet och kramade det våldsamt med handen, såsom ville han riktigt pina det för dess innehålls skull. Allt antydde, att han i detta ögonblick icke hade det ringaste välde öfver gig sjelf. UNDER SKILDA FANOR. 26.