drottning, huru oändligt lycklig ni en gång kommer att göra den man, som blir er makel. .. Jag tackar er af allt mitt hjerta, min lilla oskyldiga vän. Hon rodnade — denna gång af glädje; hon log så godt, hela hennes ansigta uttryckte den lifligaste belåtenhet. — Jaså, ni vil således taga emot dem? ... Behöfver ni mera, så låt mig bsra be pappa, och ni skall få mera. Pappa och Poilip neka mig aldrig något. Hans ena hand lekte med hennes rika lockar, under det att han med den andra plockade upp Napoleondoreraa och lade dem tillbaka i namnamsdosan. — Lilla drottning, ni är en Guds engel; men jag kan inte mottaga era pengar, mitt barn, och ni får inte be hvarken er far eller Rock att skänka mig något. Se nu ej så bedröfvad ut, min snälla flicka; jag tycker om er lika mycket ändå, fast jsg afselår ert välmenta anbud. Lilla drottningens ansigte var nu ytterst sorgset. I sin litenhet liknade det ofantligt mycket Berafens. Ett förebrående uttryck märktes i hennes blick, under det hon med nedslagen min yttrade: — Ah! det duger icke för er, emedan det är så ringa. Och efter en suck tillade hon: — Neka mig åtminstone icke att be pappa om mera.