I främmande länder. (Bref till Dagens Nyheter.) Wien i augusti. När man endast kan egna en dag åt Prag, egå hinner man naturligtvis ej mer än se yttersidorna af Böhmens gamla hufvudstad. Redan deraf framgår dock alldeles klart, att Prag är en mycket intressant stad, åtminstone för en nordbo. Man öfverraskas af det kuperade herrliga läget i den här temligen breda Moldaudälen, man öfverraskas ämnu mer af den omvexlande byggnadsarten, der vidt skilda seklers och rasers smak framstår i den brokigaste blandning, men mest öfverraskas man af lifvet på gatorna, ett kaotiskt, mångskiftande lif, der mellan de blida dragen i den förherrskande germaniska typen möta många af österländsk färg, bizarraå, skarpa och glödande, antingen frånstötande fula eller tillbedjansvärdt sköna. Öfver allt, öfver gator och torg, öfver palatser och kojor, öfver vatten och land, ligger dock ett utprägladt karaktersdrag, som öfverräskar met än någonting annat, nemligen det som säger att man befinner sig i den ultrakatolska hufvudstaden i ett ultrakatolskt land. Derom tala de mer än 100 kyrktoin, hvilkä höja sig öfver stadeh (många kyrkor utan torn finnas äfven), derom talar anblicken af de många Sandlige4 man öfverallt möter på gatorna, derom tala de många klostren, dem man under en vandring genom städen passerar, derom talar framför allt annat det offentliga fromleri, den ända till galenskap bBående helgondyrkan, hvilken den stora ällmänheten lärt sig änse varå iödvändig för ledamotskäpet i den enda säliggörahde kyrkån och hvilken också bedrifves äfven vid de mest orimtiga tillfällen, alltid och aällestädes. Genom en särskild tillfällighet lyckades jag få inträde i ett af stadens 6 nunnekloster, Elisabethsklostret, en angenlig byggnad. Den fromma syståri, som vaktade helgedomen, vär en yälfödd, rödblommig qvinna om 45 å 50 år, fryntlig och lika rörlig i benen som i tungan. Det vidlyftiga klostret vår invändigt putsadt och fint, 5fyerallt nåturligtvis fyldt med helgonbilder och porträtter af personer, som visat detsamma något klingånde deltagande. Af prål och tom ståt tåg jäg der mycket, men ingenting som talade om försakelse af denna Ferldens goda. Ett väckert drag fann jag likväl der, en sjukvårdsanstalt, hvari fattiga sjuka, oberoende af trosbekännelse, vårdas. För närvaätardö bebos detta kloster af 44 nunnor jemte 4 növiser, af hvilka jag fick s0 ti, eå ung ficka, som i ett hålfmörkt rum låg på knä framför en kristusbild och läste böner — det var hennös enda dagslånga sysselsättning — dock ej med större åndäkt än att hon mycket noga betraktade främlingarne och följde dem med ögonen, då de lemnade denna graf för lefvande. Kanske sände hon med dem någon varm och längtansfull tanke ut fill den glada, roliga verld, från Hvilken hon var dömd i ständig landsåykt! Hvad vet jag? Kanske hade hon tvingats ditin, Kanske hade hön sjelf gått dit för att finna den frid, som verlden icke gifver, för att undfly en för hennes bpäda år alltför stor tyngd af sorger! Det är dock eh gammal erfårenhet, som äfven hon utan tvifvel skall göra under det hön småningom och ålldeles gagnlöst för sig sjelf och ahdtä vVissnar bort i klostercellen, att mel öfvörstigandet af klostrets tröskel räkningen med verlden och det förflutna ingalunda är qvitterad. Så länge hjörtat mäktar Blå och bloden pulserår varm, är man menniska innanför kloster: porten såväl som utanför. En af Prags högstå punkter, Som ingen främling försummar att besöka och som äfven med förkärlek besökes af Pragborna sjelfva, är Hradschiner Piatz, bredvid det gåmlå ståtliga Slottet, söm nu tillhör förrå österrikiska kejsaren Ferdinand, hvilken här njuter sit sjukliga tillväro. Från denna plåts, på hvars krön äblågts en större trädgsård med käf kati mar täsa en öfterblick