Han smålog. — Nej, kära barn, sade han, ni får ej be om någonting för min skull. Jag har varit mycket lättsinnig, min lilla vän, och nu måste jag bära följderna af mitt lättsinne. Detsamma måste alla menniskor. Jag kan icke taga emot penningar af någon, ej ens af er. När ni blir äldre och kommer ihåg detta savatal, Bå skall ni förstå hvarför... Emellertid tackar jag er ieke mindre hjertligt än om jag begagnat mig af er godhet. Hon såg på henom, fortfarande lika bedröfvad. — Ni vill inte taga mot x ågonting alls, herr Cecil? sade hon, kastande en blick på sina försmådda Napoleondorer. Han fattade namnamsdosan och efter att ha lagt de deri befintliga guldmynten i hennes hand, sade han: — Den här vill jag tega, om ni ger mig den, lilla drottning, samt bevara den såsom ett minne af er. Sedan han sagt detta, kysste han henne ömt. Barnets hela uppträdande talade till hans hjerta; han befann sig i en stämning, som för hovom var alldeles ny och ovanlig. Den lilla flickan var vacker som en dag, och hennes älskliga, sannt aristokratiska väsende förtjenade att afundas af mången fullväxt qvinna. En mörk rodnad uppsteg på hennes kinder, då hans läppar vidrörde hennes, och