-— ILO — Han hade vistats många gånger och ofta ganska länge på slottet Lyohneste under större delen af flickans lif samt varit snäll mot henne; tyckte hob, hvarför hon också fästat sig vid honom: — Ni här, lilla drottning? såde han i bjertlig ton, kallande henne vid den benämning hon: var van wid i hemmet. Och alldeles ensam? Hvar äro då era lekkamrater? Lilla drottningenX sänkte sitt hufvud — ett -Obeskrifligt vackert hufvud, som hon annarsy så ung hon än var, förstod att uppbära med en riktigt kupglig värdighet. — Ah! ni vet ju, att jag aldrig bryr mig om barn, genmälde hon. Detta framsades utan den ringaste affekt:w tion och med ett visst uttryck af förakt i rösten, som kom Bertie att le, trots hans sorgsenhet. Flickan väntade icke på svar, utan lutade sig intill hozom med en min af djup oro och ett innerligt deltagande. — Jag skulle vilja veta... Ni är mycket ledsen; är ni inte?... Mau säger, att ni har förlorat alla era pengar? — Säger man det? Då misstager .man sig verkligen icke. Men hvem är det Bom Bäger det, lilla drottnirg? — Jo, furst Alexis och hertigen af Lorance och mamma och -många andra. Är det då gannt? — Ja, fullkomligt sannt, min lilla lady.