sträckta delar af Prag med skäl kan tro sig förflyttad några hundra år tillbaka i tiden, så gammalmodiga stå byggnaderna der, så egendomliga och främmande förefalla folkets hvardagsseder och drägter — så kan man å andra sidan under halfva timmar passera ståtliga gator af fullkomligt modern snitt, med storartade kafger och ytterst eleganta butiker med kramvaror och isynnerhet glasartiklar, gator, der en talrik, fin och förnäm publik rör sig, dels kanske mest för sitt nöjes skull, dels köpslående, dels politiserande, dels sqvallrande. En af dessa gator, centralpunkten för den lifligaste rörelsen, liknar ett torg, hon är nemligen omkring 200 fot bred och 2,200 fot lång. Åtskilliga af förstäderna äro nästan helt och hållet nybyggda och utgöra sätet för en ganska omfattande fabriksverksamhet. Prag räknar nu nära 180,000 invånaro. Från det brokiga Prag far man, om man väljer jernvägen öfver Mährens hufvudstad Brinn till Wien, från början till slut genom leende, bördiga, väl odlade, stycketals utmärkt natursköna trakter, förbi ståtliga slott och herresäten, borgruiner, städer, fabriker, jernbruk, byar och anspråkslösa landtgårdar, men framförallt förbi hundratals kyrkor och öfver floder och genom tunnelar. Särdeles vacker är den ett par mil långa Adamsdalen, som bildas af den lilla, men lifliga Zwittafloden, sedan man passerat den landtrygg, gom utgör vattendelaren mellan Elbeng och Donaus flodsystemer, och vägen vändt sig nästan rakt mot söder. De lärde tvifla visserligen på hvad den mähriska folksagan berättar, eller att den af Moses uppgifna första mannen skall hafva bott i denna dal; men säkert är att han kunnat finna en mindre angenäm boningsort. Äfven på denna väg passerar man orter, historiskt märkvärdiga och hvilka hvarje skolgosse i Sverige, till följd af den ängsliga omsorg, hvarmed våra förfättare af historiska läroböcker uppteckna menniskoslagtens högtidsdagar, måste känna till namnet. Från hussitoch trettioåriga-kriget, äfvensom från de stora krigen i början af detta sekel bekanta slagfält öfverfaras. Nära intill Wiens portar utbredå gig slätterna vid Wagram, efter ännu några minuters fart höjer sig Wiens högsta kyrktorn, Stefanstornet, öfver en oredig massa af hustak, långt borti öster upptorna sig Karpaterna ur Ungerns slättland, dimmiga och orediga som en förhistorisk sega och sydvest hän kan man med kikaren följa konturerna af Alperna i Salzkammergut, Österrikes Schweiz; på en storartad bro öfverfares den mäktiga Donau, en flod af lervälling, och med brusande fart sker intåget i Wien två dagar innan den stora kometen skall förstöra jorden eller åtminstone det katolska Österrike, enkannerligen dess hufvudstad. Det första jag till min öfverraskning erfar i Wien är nemligen att de Lundströraska funderingarne om kometen här blifvit trosartiklar. Den 12 är jordens sista dag, freqvensen framför Märiaoch helgonbilderna i kyrkorna har den senaste veckan varit oerhörd och prest-rnas dagkassa ovanligt stor. Jag har sålunda endast två dagar på mig och måste skynda för att få se så mycket som möjligt i denna nya verld innan för mina blickar utbreda sig de okända vyerna en annan. ÅA.-E.