sjelf hade godt mod och var beredd att springa i kapp med: hvem helst det vara månde, Grefve Ruteroth, en österrikisk officer och hofman, strök sig med handen öfver sina gi). keslena mustascher och mumlade för sig sjelf, då han fick se den engelska bästen anlända till vädjobanan en kort stund föra täflingens början: -— DLafaire est hnie! Grefven var en stor kännare af hästar; en enda blick var nog för honom att se det YEtoile aldrig skulle kunna mäta sig med Skogskungen, — Min gosse, vill du bringa dina tyska och franska kamrater på skam, vill du? sade Rake, entusiasten, under det han var Sysselsatt med att sadla sin favorit. De galningarne, som våga täfla med dig! .... Det skall bli en riktig glädje att få se dig sops -alla dessa monsieuroch meinherr-hästar i ansigtet med din svans... Rsakes fiende, stalldrängen, hade hört detta tal och inföll i hätsk ton: s — Skall ni då aldrig lära er fint folks manr? När vi vinna, sker det med fullkomligt bibehållande af vårt lugn och vår vanliga likgiltiga min; och när vi teppa, låtsas vi som om det roade oss att göra det för en gång : .. Sådant der hofverande och skrytande passar icke för oss. Hästen är nu idet ypperligaste tillstånd och mår förträffligt; låt honom UNDER SKILDA FANOR. 18.