Dagens Nyheter – 5 september 1872, sida 1

NT SR, straffad, såg Bertie plötsligt upp, och en blixt framsköt ur hans ögon. — När ni funnit honom, sade han, så lemna honom åt mig. I nästa sekund var han sig åter lik; men en hvar gom kände rätta arten af det Royallieuska blodet visste att den till det yttre så orubbligt lugne mannen hade en förfärlig vedergällning i beredskap för den som af illvilja skadat hans häst. Bertie var tystlåten; ty hvad som nästan uteslutande upptog hans tankar rörde endast honom sjelf, och hvartill skulle det då tjena att gifva vårlden del deraf? Han insåg, att han genom Skogskungens nederlag förlorat hvarje möjlighet att rädda sig från en total ekonomisk ruin; och kanske hade han nu att befara en ännu större olycka, nemligen vanäran. Förut hade han betragtat såsom någonting i hög grad osannolikt, att hans trogna häst skulle bli besegrad, öch i anledning Häraf hade han icke närmare reflekterat öfver alla de följder, som en sådan händelse måste medföra för honom sjelf. Nu såg han sin undergång rakt framför sig, han såg att han ohjelpligen måste falla från sin närvarande höjd ned i en afgrund, hvars djup han ej straxt förmådde mäta. Slaget hade varit ytterst våldsamt; det förorsakade så mycken smärta, som han hittills envisats att icke se faran, hvadan det nu kom oväntadt.