Dagens Nyheter – 3 september 1872, sida 2

eldige springarens rygg; och sedan var det omöjligt för denne att kasta af honom. Han hade ridit wtan sadel och stigbyglar förut, en arab skulle ha afundats hans vighet och smidighet. Åter gick ett gällt, hjertskärande anskri öfver den af dödsångest fattade ladyns läppar; hon tyckte sig se honom nära att falla hufvudstupa till hästens fötter, och i och med detsamma detta skedde skulle både hans och hennes eget öde ha varit afgjordt. Men hoö bedrog sig; han satt der han satt, det motsträfviga djuret förmådde nu intet mot honom, han tvang den vilde Maraschino först att ändra kosa och derefter att sakta farten. Snart stodo båda hästarne der, frustande, flämtande, darrande i alla lemmar; de voro besegrade, faran var öfverstånden. — Min älskade — min älskade, ni är räddad Nästan medvetslös slog Hon upp sinä vackra ögon. — Räddad! hviskade hon med ett obeskrifligt uttryck af tillfredsställelse. Men bon tillade straxt derefter i förändrad ton: — Jag är räddad och dock — förlorad! Hela verlden måste nu få veta att vi varit allena tillsammans denna qväll. Hon lefde för verlden, och hennes första tanke, sedan hon hemtat sig, från sin förskräckelse, gällde också endast verlden och dess omdöme.