Dagens Nyheter – 3 september 1872, sida 1

Cecils händer fasthöllo tömmarne; han drog dem åt sig med all sin kraft, men förgäfvös. Äfven hän smittades af jagtfebern, ock Had skulle hä kännt sig synnerligen upplifvad, trots lifsfaran, om han varit allena. Nu fästådes gång öftör annän hans ögon med ett uttfyck af oro på hans Töljöslagarinna, — Framåt! ..: Hå, det är chärmant! Man får leta efter sådana springare, ropade hån, nästån utan att veta hvad han sade. Och straxt derefter tillade han: — För CGuods skäll, sitt stilla, Beatrice. Jag Bkall rädda er: Framåt Nade rådjuren, framåt hästerne. Ingönting i deräs väg förmådde hejda dem; jord tuppkastades ideligen af deras hofyar, hvilka deremellan slogos Mot stenarne och framkallade eldgnistor i mängd; vagnen svängdes, skakädes, kastådös kit och dit, men framåt gick det. Plötsligt upptäckte de mellan träden på något afstånd ext ljus rand: vid anblicken häraf trängdö det första nödropet öfvör Jadyns bleka läppar: -—Floden! ... O, himmel, floden! Der frarntot vörkligen helt nära dem Thamesfloden, i hvärs gula vågor månens strålar afspeglade sig: Mot hästarne sågo icke vattnet; förblindade, yra i hufvådet rusade de dirökte möt dön branta stranden. Sällan har !en menniska befunnit sig i et ögonskenligare lifstara än den