Dagens Nyheter – 2 september 1872, sida 3

till Svarta hafvets stränder. En rysk prin sessa, hette det, hade gift sig med en främmande furste, som uti Amerika nära Svarta häfvet egde ett af svarta negrer bebodt land. M-.: czaren och hans hustru, som ej tilläto, att deras dotter gick att bosätta sigien trakt, bebseg? endast af svartskinn, hade befallt, att alla bor: slöt rar inom guvernementet Minsk skulle öiverforas till detta land för att der grundlägga en hvit race. Största delen af de olyckliga flickorna voro beslutna att heldre beröfva sig lifvet än lyda en så barbarisk order. Bönderna, som emellertid snart erforo, att tre personer sade sig vara istånd att befria deras döttrar, från detta slafveri mot en viss summa pengar, skyndade hoptals att nedlägga frukterna af sina besparingar i dessa ädelmodiga frälsares händer. Men vederbörande fingo snart nys om saken och bemäktigade sig upphofsmännen till dessa brottsliga prejerier. Det var ingenting mindre än två officerare och en embetsman, hvilka fått afsked med pension, som med tillhjelp af en så grof dikt hade beskattat de stackars landtrhännens lättrogenhet. En märkvärdig katthistoria. Ur den amerikanska tidningen New Orleans Pi cayune är följande en trogen öfversättning: En gentleman i Louisville eger en katta, hvilken under några veckors förlopp för sig och sina nyfödda ungar tagit en i köket placerad liten lår i anspråk, då för omkring tre veckor sedan två hönsägg blefvo nedlagda i samma lår; och länge dröjde det sedan icke förrän ett par välskapade kycklingars törsta pip gjorde en nyfiken verld underkunvig om hvad kattmamma lyckats uträtta. De små blefvo upptagna och lagda på golfvet för sig sjelfva; och när deras fostermoder derefter, för uträttande af ett eller annat ärende, lemnade sin tillfälliga bostad, följde kycklingarne efter henne hvart hon gick. BSällsamt var att se med huru stor omsorg kattan behandlade dem under dagen; men fram på qvällen blef hon dock i sin stora välmening skuld till deras förtidiga död. Kattor hafva, som vi veta, för sed att med tänderna fatta sina ungar i nacken och såmedelst föra dem till sänga, så länge de icke äro stora nog att kunna gå för sig sjelfva. Den här i fråga varande ville begagna sig af samma metod tör att få kycklingarne med sig i låren, och följden låter ju lätt tänka sig... Dn ömma stod der sörjände öfver tvenne lik; men hade hon kunnat resonnera på menskligt sätt, nog skulle hon lättare tagit tröst: de små dogo ju oskyldiga och innan verldens frestelser och stormar hunvit göra dem lifvet tungt... Dessutom — bättre detta, borde hon tänkt, än att se dem, sedan de blifvit större, otacksamt öfvetgifva benne för att såsom tokiga höns springa omkring på gården, låta kurtisera sig af en onoslig tupp och för öfrigt iakttaga ett allt utom kattlikt uppförande. Hon hade ju ändå aldrig kunnat lära dem att frambringa ett enda, i hennes -öroa skönt ljudande jam; men deremot kan såsom temligen säkert an tagas, att hon, den vördnadsvärda, skulle briogats till förtviflan och känt sig i hög grad förnedrad af att höra sina befjädrade fosterbarn öfverrösta alla hennes föreställningar med ett afskyvärdt kacklande. (Svalan.)