Dagens Nyheter – 2 september 1872, sida 1

— OM -— Såledas hade Cecil, då han for från Richmond i den ljumma sommargvällen, icke allenast hennes goda namn och rykte, utan äfven, hvad gom var ännu dyrbarare, hennes juyeler i sitt våld. Det var en gudemligt vacker afton; intet moln undanskymde de tindrande stjernorna; en ymnig dagg uppfriskade gräsvallarne, och mollan löfträden i parken, gom de passerade, framträngde månens strålar, försilfrande hvarje föremål. Cecil körde sjelf; han hade vid axkomsten till Richmond skickat hem sin kusk af samma skäl, som föranledt ladyn att låta sitt ekipage återvända, så snart hon anländt till Hampton Court. Han behöfde icke heller någon tjenare, ty det var hans mening att, så snart Han skilts från grefvinnan vid f. d. guvernantens landtliga bostad, åka genaste vägen till Piccadilly, der ham hade sin ungkarlsvåning. . Men han hade icke förr gifvit akt på hvad han nu märkte, att nemligen en af de grå vagnshästarne, som skadat sig i en fot och derför icke kunde göra tjenst, blifvit för tillfället ersatt af den unge, eldige Maraschino, en förträfflig jagthäst, vacker både till skapnad och färg, men föga lämplig att användas såsom dragare, i synnerhet när det gällde att bjuda ett fruntimmer på att åka. Emellertid — som Beauty i grund förstod konsten att styra hästar, så fruktade han i