Dagens Nyheter – 2 september 1872, sida 1

om jag... på ott eller annat sätt blefve för evigt skild från er? Hon slog upp sina blixtrande ögon; förvåning afspeglade sig i dem, och en lindrig darrning satte alla hennes spetsar i rörelse. — Beitie, ni vill väl icke krossa mitt hjerta? Hvad är det ni syftar på? — Åh! ni vet ju att menniskolifvet är af kort varaktighet. Förr eller senare kommer slutet; det beror mest på, hurudant detta slut är, yttrade Bertie filosoferande. Ladyn såg på honom och utbrast i ett klingande skratt. — En Werther vid hästgardet! Jag tror icke, denna roll passar hvarken för er eller den kår, ni tillhör, Bertie; men om ni ändtligen skall spela den, så var åtminstone så god och gör det artistiskt. Jag mins, det hände förra året, då jag reste i Frankrike, att man påträffade liket af en ung man i Seinen! Den döde var mycket vacker och elegant klädd samt höll en hårlock i sin slutna hand. Ser ni, det var en man som förstod att dö på ett graciöst sätt, och som kunde af sin död göra en idyll! — Han dog för en qvinna?... Ahl mumlade Cecil och skakade på hufvudet. Det skulle jag inte göra — åtminstone ej så länge jag hade en cigarr qvar. i Skymningen hade inträdt, och stjernorna begynte lysa på den klara himmelen. Båten gled sakta mot stranden; de båda vännerna