Dagens Nyheter – 2 september 1872, sida 1

månans sken eller på Loire under vinberg ningstiden, utan blott på Thames ofvanför Richmond — är det den lättaste sak i verlden att erfara ömma känslor, om man nemligen har vid sin sida en vacker qvinna, som sjelf önskar väcka sådana känslor till lif. Aftonen var mycket varm och behaglig; en mild sunnanvind smekte deras kinder, och böljorna, som vaggade dem, sjöngo oafbrutet som entoniga sång, härigenom bidragande att gifva deras sinnen en stämning af ljuf melankoli. Ladyn var charmant, der hon satt tillbakalutad midt ibland en rikedom af spetsar och insvept i en indisk sjal. När Bertie försjönk i betraktande af denna sköna varelse, kände kan för ett ögonblick någonting liknande den gamla, verkliga, allt glömmande och allt för: låtande kärleken, och denna tanke uppstod hos honom: Om judarne slå ned på mig i morgon, månne hon skall sörja öfver att hon förlorar mig? i Skulle hon sörja? Bertie visste mer än väl, hurudana qvinnorna voro inom de kretsar, der han hittills nästan uteslutande lefvat, och han kunde således icke gerna vara tvifvelsam röTande svaret på denna fråga. Emellertid framställde han densamma. — Skulle ni sörja mycket, chere belle? — Börja — hvaröfver? — Jo, om det gick olyckligt för mig...