Dagens Nyheter – 31 augusti 1872, sida 2

nog att med så beskaffade upplysningar förnöja hans vetgirighet. En mamsell Arvedson, som spådde i kaffe, hördes både när fälttåg och riksdagar förehades. Till denna vidskepelse kan föras hans öfverdrifna begrepp om en konungs höghet. Ett krönt hufvud var, efter hans tanke, ett inför den Högste sjelf privilegieradt väsende. Smörjelsen trodde han omedelbart meddela en gnista af gudomlighet. Utan med född böjelse till könet, ville han desto mera synas belefvad emot fruntimmer, och han dref mot dem sin höflighet längre än någon kavaljer i sitt hof. Af naturen rädd (ett fel som vanligen åtföljer en stark inbillningsgåfva), ville han synas djerf och förakta all fara. Denna svaghet hade ej ringa delihans böjelse för krig, hvilket, af allt hvad en konung tillhör, han minst förstod och minst var skicklig tillX). Derifrån kan ock ledas hang sätt att utföra let å la Charles XII med en slösad och tillgjord personlig tapperhet. Han var nog proteus for att aldrig i farans stunder förråda svaghet, och nog aktör, för att med sanniog spela rolen af en hjelte. Hans sätt att se saker röjes i följande drag. Någon som af välmening erinrade honom hans orättvisa vid 1789 års riksdag, och för att taga honom på det ömma, frågade hvad han trodde historien skulle derom säga till efterverlden, fick till svar: att jag varit ferm, och att alla klanderfulla anteckningar om mitt uppförande äro partiskrifter. Ibland denne konungs mest herrskande fördomar var det värde han satte på börd. När nöden tvang honom att kasta sig i de ofrälse ståndens armar och att smickra det hat emot adeln, han sjelf hos dem upptändt genom den förras obilliga gynnande, kunde han dock ej skilja bjertat från det stånd, han trodde vara födt att omgifva trenen. Hans ofrälse rådgifvare, med åtojutande af allt förtroende i vigtiga ärender, fingo aldrig tillträde till hans bord eller i hans enskilta sällskap. När han en gång, efter en öfverläggning med dessa nykorade vänner vid 1789 års riksdag, besökte öfverhofmästarinnan grefvinnan Fersen, trågade han om han ej !uktade snusk ? och under vistandet på Drottningholm 1791 deltogo de adliga officerarne af det så illa anskrifna blå och gula gardesregementet i hans societet, under det en ofrälse kapten af det hvita, som infann sig vid en dejeuner, derifrån afvistes och lika med sina kamrater derifrån beständigt afhölls. Franska khotetiketten var hans modell. Derifrån konungens förakt för roben eller civilstaten ; derifrån drabantkårens nedsatta anseende; inrättningen af Dames de Palais och Premiers gentils hommesde la Chambre ; andliga mäns .dekorerande med ordnar, andliga personers befordran till biskopar ete. När Rosenstein förordnades till kronprinsens informator, ville konungen att han skulle bli prest och lofvade honom survivans på Vesterås stift. Schröderheim var utsedd till erkebiskopefter Menander, när 1786 års riksdag tvang konungen att gå ifrån denna plan. I tycke för prål och grannlåt, för ombyte af. rika kläder, för spetsar och juveler samt i omsorg att kläda sig, var han mer än qvinna. Det var jemväl en ej ringa rekommendation till hans gunst att vara väl klädd); men med denna prydlighet var han i många afseenden osnygg. Jag förbigår att han hade elak andedrägt, . skämda tänder, och att han aldrig sköljde eiler renhöll sin mun oftare än för syns skull, då, efter måltiderna, vattenkannan honom presenterades. Men hans hufvud var besväradt af ohyra, hvars fördrifvande var ändamålet med det första recept hvilket honom såsom kronprins föreskrefs af hans lifmedicus Dalberg och jemväl för det sista, när denne läkare få år före konungens död lemnade sin beställning. Konungen stoppade ofta i munnen hvad som fastnat ur hufvudet och ur näsan med fingrarne, en osed, som redan var ett ämne för grefve Fersens missnöje såsom hans guvernör. Ofta lemnade han ock fritt lopp åt väder, till besvär för mer än ett sinne hos de närvarande. ; Ceremonier och högtidliga uppträden hand terade han såsom hufvudsaker, och reglerade en procession med lika uppmärksamhet som planen till ett fälttåg eller en allians. För teatern kan hans böjelse snarare kallas fureur ) Ibland annat var han maladroit ialla kroppsöfningar, att rida, fäkta jemväl dnsa. x2) Josef II förlät honom aldrig denna svaghet. Då han en morgon 1783 i Florens besökte ko. nungen, bar denne senare herre serafimer-stjernan å en drap dargents nattrock, hvilket så stötte Pessaren. att han sedermera i Wien lät föreställa