Dagens Nyheter – 30 augusti 1872, sida 1

och dricka af de ymniga håfvor som bjödos honom än denna natt. Han lyssnade, hang näsborrar voro uppspärrade, och han stampade oafbrutet mot goltvet. Denne aristokrat bland djur var så till vida en menniskokännare, att hans instinkt ingaf honom en oöfvervinnelig afsky för visst folk. Han var stolt och tålde icke ett alltför förtroligt bemötande af menniskor, dem han icke kände och värderade. Han hade i grunden ett fogligt lynne och styrdes utomordentligt lätt af dem som han riktigt tyckte om; men dessa voro få. Deremot blef han vildsint i hög grad, om personer, för hvilka han — af orsaker, dem han allra minst sjelf kunde förklara — hyste en afgjord motvilja, kommo honom alltför nära; och det sällskap han nu fått syntes besvära honom förskräckligt. Han sparkade allt hvad han förmådde, och hade hans flinka, stålklädda fov träffat de båda samtalandes hufvuden — att så ej skedde, var icke hans fel -— i stället. för att våldsamt slås mot spiltan, skulle samhället icke ha gjort någon förlust, men hans sorglöse egare, Cecil, skulle derigenom ha besparats en stor motgång, som blef af-afgörande inflytelse på hela hans lif. Det hviskande samtalet fördes mellan stalldrängen Willon oeh dennes kusin från YorkshireX. — Det är verkligen skada på hästen — han är nu i ett så förträffligt tillstånd, sade