Dagens Nyheter – 30 augusti 1872, sida 1

PM — Gör som jag säger, fortfor Cecil mildt och vänligt. Nämn för honom, om du så sjelf tycker, att det är genom att taga exempel af mig du råkat i denna förlägenhet; då skall han utan tvifvel tycka synd om dig. Ett leende — något sorgset — spelade på hans läppar, då han uttalade de sista orden ; men det försvann hastigt, när han tillade: — Nåå, vill du lyda mitt råd? — Om det är nödvändigt — ja, — Lofvar du detta vid din ära? — Ja, vid min ära, I svaret förmärktes en otälighet, en feberaktig ifver, som tycktog vittna om att han gaf med sig, för att komma ifrån alla öfvertalningsförsök; det elaka, trotsiga uttrycket fanns ännu qvar i hans blick. Han reste sig plötsligt upp; hans hår var oordnadt, och likaså hans drägt, hang ögon voro blodsprängda, och allt hos honom förrådde ett tillstånd af öfverretning. En sådan kontrast mot Cecil, hvilken nu som alltid bibehöll sitt lugna vär sende, och mot hvilkens toalett den skarpaste kritiker icke skulle kunna upptäcka det ringaste att anmärka, : Berk var mycket ung och icke van vid att bära bekymmer samt taga händelser ora öden lätt såsom brodern. Han såg på honom med en viss afund — ep sådan som hvarje yngling torde känna mot en man af verlid. — Jag ber om förlåtelse, för det jag uppeUNDEB SKILDA FANOR. 10.