Dagens Nyheter – 29 augusti 1872, sida 2

Cecil lyssnade uppmärksamt till hans ord. Det gjorde honom obeskrifligt ondt både. att erfara de svårigheter och den ruin, som allvarsamt hotade hans familj, och att finna, huru hans fader, i följd af sin onaturliga afvoghet mot honom, kelt och hållet beröfvat honom sitt förtroends samt lemnade honom i okunnighet om ledsamma förhållanden, hvilka så nära rörde honom sjelf. — Det är inga glada nyheter du har att förkunna, min vän, sade han gäspande, i det han utsträckte sina lemmar, Och — jag börjar verkligen känna mig mycket sömnig. Det är bäst att vi båda sofva på saken... Du tänker således, att det inte finns något hopp om att Royal skall hjelpa dig? — Jag säger dig ju att jag hellre skjuter mig för pannan än jag begär några pengar af boaom. Bertie, som i denna stund ingenting högre önskade än att få sjunka i sömnens armar och der förglömma hela verlden, fann sig i stället nödsakad att just nu tänka på hvad som för bonom var det obehsgligaste af allt iverlden. Han gjorde den reflexionen, att om han sjelf varit annorlunda beskaffad, mindre lättsinnig och slögande, skulle han ha kunnat utöfva en bättre och kraftigare inflytelse på unga Berkeley. Han genomskådade äfven i detta ögonblick med djup bedröfvelse det lysande elände. hvari han lefde, han insåg att han med all sin prakt i sjelfva verket var inggnting annat