Dagens Nyheter – 28 augusti 1872, sida 1

Jag fick veta, hvem hon var: en irländsk lords dotter. Jag sade till mig sjelf, att jag skulle uppvakta henne så mycket som möjligt under en eller två veckor och sedan — framkomma med mitt giftermålsanbud. Ni tror väl knappt, att det är sannt; men jag var allvarsarat förälskad. Ett sådant behag i alla hennes rörelser, ett eådant ljuft leende — jag tyckte mig aldrig ha skådat maken. Jag ville ega flickan, och det fanns ingen anledning förmoda, att icke hon också ville ha mig ... aldrig i mitt lif har jag varit så rära att göra mig olycklig... — Nåå, inföll Serafen, då Bertie för ett ögonblick afbröt sin berättelse, eftersom ni Varit så nära att drunkna i äktenskapets flod, så skulle det intressera mig högeligen att erfara, huru ni undgick denna katastrof. -— Vänta, ni skall få höra allt, såsom jag lofvade, fortfor Bertie. Jag hade mina ögon oupphörligt fästade på henne; hon såg mig, och jag trodde mig finra att hon var lika smickrad och rörd som hon borde vara. Hon rodnade ibland och var då förtrollande. Hon märkts väl, att jag följde efter henne; jag närmade mig henne så mycket som möjligt, då hon passerade mig, för att jag riktigt måtte få se och beundra hennes blixtrande ögon, hennes svällande läppar och hennes sf ett strålande leende upplysta ansigte. Åh! hon var gudomlig... Jag gick i hennes spår, UNDER SKILDA FANOR. 8.