Dagens Nyheter – 27 augusti 1872, sida 2

va— CA uDen Kemliga mlsstanke, som han så länge burit inom sig, var nu ändtligen uttalad. Blodet steg Bertie till hufvudet, en mörk rodnad utbredde sig hastigt öfver hans ansigte. Han erfor samma känela som en person, hvilken i mörkret plötsligt undfår ett våldsamt sleg af en säkert träffande hand. Förolämpningen och förvåningern tycktes för att ögonblick totalt förlama honom; men bar Btigt blef han åter sig Bjelf mäktig, han rätade ut sig till sin fulla längd och blickade stolt, men på samma gång med ett majestätiskt lugn på sin vredgade fader. — Ni ljuger, sade han, och ni vet att ni: ljuger. Min moder var ren som englarne. Hädanofter blir ni i min tanke ingenting anpat än en lumpen bakdantare, rom vågat kasta skugga öfver det enda namn som är mig heligt! Och uten att yttra ett enda ord vidare, vände han sig om ecH gick ut ur rummet. Emellertid hade han knappt hunnit stänga dörren efter sig, förrän hans vanliga saktmod återkom. Han smålog sorgset och sade till gig sjelf: — Det är en mani; han vet inte hvad han säger. Huru kunde jag taga saken så allvarsamt? ... Vi stodo möt hvarandra som två dårhushjon . Men det grymma slaget hade dock ej förs felat sitt mål; ett djupt sår fanns qvari Bertiog själ, som smärtade honom, fåst han ej