Dagens Nyheter – 27 augusti 1872, sida 1

-— VU -— alltför artiga, med skandalösa rättegångar. Han hade nemligen vid tvänne särskilda tillfällen fått betala enorma summor till dylika vredgade herrar, dels emedan han var en blifvande hertig och dels emedan, som han sjelf uttryckte sig, de narrarne inte kunde eller ville se att det var fruarna som sprungo efter mig, och icke jag efter dem. — Det vore väl ej så farligt; värre olyckor kunna hända en stackars ungkarl, svarade Cecil med filosofiskt allvar. — Min käre Beauty, ni har rätt; den största vådan för en ungkarl är att han möjligen kan falla för frestelsen att gifta sig. Harni någonsin erfarit denna olycksdigra frestelse? — Ja, en gång — men också blott en. — Ah, vid Jupiter!... Och hvad var det som räddade er? Serafen såg på sin kamrat med ett uttryck af medlidande och nyfikenhet. — Nåja, ni skall få höra alltsammans, sade Bertie, suckande såsom en person den der håller på att försjunka i smärtsamma minnen. Det är länge sedan; jag befann mig i en praktfull salong, der mycket folk var samladt. Plötsligt varseblef jag ett ansigte, som genast fängslade mig... Åh! hon var fördömdt vacker; ännu i dag blir jag hänförd, när jag tänker på henne. Föreställ er en engel i kjortlar — sådan var hon. Hon hade mörka, tjusande ögon och läppar, röda som smultron. Hon gåg på mig, och jag blef förälskad.