Dagens Nyheter – 26 augusti 1872, sida 2

Ännu en röst angående firandet af statskuppen 1772. Göteborgs MHandels-Tidning för den 23 dennes fäller följande sräffande omdömen : Våldsamma Omstörtningar (revolutioner) inom en stat kina fara nödvändiga, nemligen då en fara inträdt för Samhällets tillvaro och utveckling, som ej kan på laglig väg afvärjas. Men de kunna och böra aldrig betraktas annat än såsom utvägar i yttersta nödfall. Hafva de såsom sådana vändt sakerna till en lycklig utgång, så kunna de också firas såsom minnesvärda tilldragetser i ett folks lif. Men näppeligen i annat fall: X 1809 års statshvilfning, var af. sådan art; Sverige räddades derigönom från undefgåntens braktz och derifrån har ett nytt lyckligare skede börjat i vår utveckling. Det är alltså en bändelse, som vi kunna med allt fog fira med. ärande af de män, som härvid satte sina lif på spel för fosterlandets räddning. ... om oo4. aa på, Deremot kan Get väl ifrågastbtad härlivida GU: staf III:s statskupp var en nödvändighet af detta slag, Många tecken angifva, alt om det varit ea ädel och kraftig furste, som här tillträdt statsrodret, skulle han hafva snart nog på laglig väg återvunnit åt kronan den töakt, som henne till-. kom och svin till god del blifvit henne beröfvad genom Ådolf Fredriks och hans gemåls ränker och misslyckade statskäppsplaner. Hela fölket längtade efter upphörandet af partislitningarne, och de herrskande klasserna skulle aldrig kunnat motstå foikviljan i detta afseende. Då hade Lä ock undvikit de ytterligheter, hvilka snart följde. Men om också Gustaf III:s steg kan betraktas såsom en handling äf yttersta nödvändighet, så qvarstår hans förfarände med upprepade etter och försäktingar och utstuderadt hyckleri såsom i bögsta grad vidrigt. Han hade aldrig benöft så förnedra sig. Hade en Adlercreutz eller Adlersparre ett par dagar före revolutionen äfgifvik till Gustaf Adolf heliga löften om sin trohet, så hade de såsom menniskor stått i bäfden utan aktning, och om man egnat händelsen en minnesfest, så skulle man helt visst så tyst som möjligt förbigått personerna. Men det fordrades ju något utomdess, för att ett folk skulle fira en slik tilldragelse, nemligen att fäderneslandet defmed intfädt i ett nytt ska. de af lycklig utveckling. Och detta blef visserligen icke fallet efter Gustaf III:s dåd. Fastmer ledde dess följder, som ej läto länge vänta på sig, landet till undergångens rsnd. Att fira denna händelse såsom lygkosam iorh för sig och till fina följder kan således aldrig vara rätt och värdigt ett hederligt folk. Det skulle då vara för personens skull, som begått dådet och som sedermera försonat det genom stora handlingar. Men den skimrande slöja, gom dolt Gustaf III:s anlete, har blifvit bortryckt, och han framstår derefter såsom on föga ideal bild. Gustaf III:s tidehvarf — d. ä. samlingen af de män, som på skaldekonstens och vetenskapens område ompgåfvo honom — var grundadt just i den förkättrade frihetstiden. Det var konungens förtjenst att han uppskattade oc tillegnade sig dem; men söker man efter de nya krafter, som han skulle hafva kallat till lif och hvilka då bort uppträda i början af 1800-talet; så voro dö visserligen icke många. Det är också alltid så — all historia vitnar derom — att det är ur frihetens jordmån de mäktiga andliga krafterna uppspira, men icke ur absolutismens, vore denna äfven än så nitölskande för att kalla dem till if S Må vi erkänna de goda egenskaper, som Gustat III verkligen egde, och må vi för deras skull glömma hans fel och lyten ) — men må vi akta oss för att fira såsom stor en man, hvilken påkallar vårt öfverseende lika mycket, om ej mer, än vår beundrav! Dermed villas begrepen om den sanna storheten och folkets anscene blottställes. 2)I denna vålvilliga uppmaning instämmer icke BETTER mek DM ISMWIE TER