Dagens Nyheter – 22 augusti 1872, sida 2

-— 19 — Den gamle grefven, gom bland högmodiga adelsmän var den -högmodigaste, ville aldrig i ringaste mån inskränka den lyx, hvarvid han vant sig; och hans söner hade naturligtvis insupit lärdomar af allt och alla :som omgåfvo dem. De gjorde, sedan de blifvit män, endast hvad de-såsom barn fått lära sig att göra. Den gamla, gamla historien — huru den oupphörligt upprepas! Men uppfostrar sina barn till slösare och släpper dem sedan ut i -verlden för att lefva på — ingenting. Och om ett sådant lif blifver vanhederligt och följes af-en förtidig död, då är -verlden -genast färdg att uttala sitt skarpa klander öfver den undangömda grafven. Det är dockicke offren, som tadlet borde drabba. En blid -gol ;sken öfver balkongen, der lord Royallieu på morgonen efter den stora kapp-. löpningen promenerade fram och åter i-ensamheten. Hans ben. voro numera ytterligt försvagade, det syntes nog; men ur hans mörka ögon framlyste samma stolthet och Beamma okufliga vilja som i fordna dagar. Han lemnade aldrig sin enskilda våning; och ingen, med undantag af hans favorit Slille Berk4, vågade någonsin komma in till honom, utan att vara kallad. Gzrefven var af en alltför känslig natur för att vilja, med sin höge ålder och vacklande helsa, uppträda bland dessa unga lejon, dessa -jägtare efter nöjen, dessa glada skämtare, som vöro hans söners kamrater och umgängesvärner och derför gä