TIL. Man förde ett angenämt lif på Royallieu Allt var der i högsta grad komfortabelt inrättadt. I slottets salar, hvarest gäster, tillhörande landets ädlaste familjer, plägade sämlas, serverades de yppigaste middagar. Betjeningen var talrik, kocken, en fransk artist af första klassen, hade ensam ett helt regemente kökspojkår under sitt kommando; öfverallt i rummen rådde en fur:tlig lyx — och icke desto mindre fanns det förskräckligt litet penningar på Royallieu. Det närvarande öfverflödet var köpt på framtidens beköstnad, och en mask, fostrad af lättsinnet och öfverdådet, gnagde omärkligt, men ständigt, på ejelfva roten af det gamla familjträdet, sålunda långsamt, men säkert, förberedande dess fall. Men hvem tänkte väl härpå? Ingen. Det var nu en gång familjens sed att icke bekymra sig om morgondagen. Visserligen skulle hvar och en af dess medlemmar ha gått döden hundra gånger till mötes hellre än att tillåta att ett enda tunnland af den till godset Royallieu hörande jorden komme i en främmande egares känder; men ingen bland dem tog någonsin i betraktande, att deras oförruftiga lefnadssätt till sist ovilkorligen måste framkalla en ren nödvändighet för dem att skiljas från sin fäderneärfda jord.