Dagens Nyheter – 22 augusti 1872, sida 1

nd nh stade hans slott; han visste mer än väl att hans -egen tid -var förbi, och att dessa herrar skulle ha lyssnat till honom endast af artighet, under det att de inom sig önskade att han vore långt borta. Han var alltför klok för att ej inse detta; men han var också alltför lättretlig för att tåla vid att erinras derom, och derför uzdvek han hvad som kunde föranleda sådana erinringar. Plötsligt såg han upp, ty han hörde någon komma; hans blick mötte Bertie. För denne hade grefven ingen kärlek ; tvärtom hatade han honom nästan af ett skäl, som han sjelf aldrig förrådt och ingen annan derför anade. Bertie var icke lik Royallieuska slägten; hans utseende påminde om modrenå8 och hennes familjs. Hon hade varit en vacker och älsklig qvinna, som gifte sig med grefve Royallieu utan att egentligen hysa något tycke för honom; hvad grefven angår, hade han afgudat henne, men hans kärlek förgiftades af en gruflig svartsjuka, hvaråt hennes liggiltighet endast gaf ny näring. Under hela sitt äktenskap sökte hon emellertid att samvetsgrannt iakttaga sina pligter mot en man, i hvars armar hon darrande och mot sin vilja blifvit kastad. På sin hustrus trohet kunde han således icke med skäl tvifla, ehuru det var honom bekant att han ej egde hennes hjerta. Han visste ännu mera, ty hon hade med ädel uppriktighet sagt honom allt, innan