Dagens Nyheter – 21 augusti 1872, sida 2

—12 — blef walesaren, trädde han helt lugnt fram till honom och hviskade i hotande ton: — Lemna inhägnaden, karl! Så snart Ben Davis — detta var walesarens namna — befann sig ansigte mot ansigte med gardesofficeren, intogs han till en början af fruktan. Bertie hade nemligen någon tid förut uppträdt såsom det förnämsta vittnet mot honom i en rättegång angående ett bofstreck, som han föröfvade vid en kapplöpning i York, och då varnat horom för att visa sig vid någon vidare tillställning af samma art, der han sjelf — Cccil — vore närvarande. Emellertid gaf vreden karlen mod, och efter ett ögonblicks betänvksnde utbrast han med ett hånfullt skratt: — Jag har lika mycken rätt att vara här som ni. Består dä jockeyklubben endast af er person, eftersom ni anser er på detta sätt kunna tilltala en aktningsvärd gentleman, som pi icke känner? Svaret misshagade Cecil på det högsta; men emedan det icke fanns någonting här i verlden som han var mera rädd för än att ställa till uppträden, gömde han sin harm helt och hållet inom sig, val vetande att alla kringståendes ögon i d:nna stund voro fästade på horom, samt ätertog med den saktmodigaste min: — SAktningsvärde gentleman, gå härifrån; det är sista gången jag vänligen ger er detta råd