Dagens Nyheter – 21 augusti 1872, sida 1

— Der har du, min gosse, sade han. Men låna aldrig af någon annan än dina närmaste anhöriga, Berk. Vi bruka icke göra så... Nej, nej, inga tacksägelser! Sådant är onödigt oss emellan. Så ofta du råkar i förlägenhet, vill jag hjelpa dig, om jag kan. Och nu farväl! Ynglingen hade vid sedlarnes mottagande röjt mycken tacksamhet, men på samma gång förmärktes hos honom en anstrykning af denna min som man finner hos bortskämda barn eller sjelfviska personer i allmänhet, hvilka, när man ger dem något eller visar dem välvilja, tycka att det är helt och hållet i sin ordning att så sker och att andra uppoffra gig för dem. Glädjen öfver att ha kommit ur det obehagliga bryderi, hvaraf han nyss förut besvärats, förmådde honom emellertid att, när brodern passerade honom, fatta dennes hand och säga med en tår i ögat och kinden rodnande af blygsel: — Så god du är, Bertie! Cecil skrattade och gjorde en axelryckning. — Första gången jag hör någon säga det, min käre gosse, svarade han,i det han sprang utför trappan. — Ah! för tusan, tänkte han, då han svingade sig upp i sadeln på sin väntande gångare, under det att den kalla morgonvinden rörde plymen i hans mössa fram och åter. Det glömde jag alldeles!... Nu tror jag knappt, UNDER SKILDA FANOR. 8.