Dagens Nyheter – 20 augusti 1872, sida 1

nn att bli hjelpt af honom. Cecil egnade aldrig två sekunder till att tänka på sina egna trassliga affärer, men han var i stånd till att göra dessa tio gånger sämre än de kunde och behöfde vara genom att lindra andras bekymmer. — Jag rådde icke för det, ursäktade sig den unge mannen i beveklig ton. Jag spelade mot Grosvenor, och som du vet, har han alltid den mest förunderliga tur. Du kan knappt tänka dig sådana kort han oupphörligt fick... Men hvar skall jag nu ta pengarne, Bertie? Jag törs inte be min far, och jag sade åt Poulteney, att han med säkerhet skulle få igen beloppet nu på morgonen. Tycker du inte, att jag borde sälja mitt sto? Men det går väl i alla fall ej så lätt att bli af med kreaturet i en hast... Cecil skrattade litet; men hans ögon, som hvilade på ynglingens vackra anlete, afspeglade ett mildt deltagande. — Sälja stoet! Det vore en ren galenskap! Huru skulle du kunna lefva utan att ha en häst? Jag tror nästan, att jag kan hjelpa dig... Ah, vid St George, nu hörs klockan ringa. Jag kommer bestämdt för sent! Han skyndade till ett bord och upptog en guldbroderad plånbok samt skakade fram alla deri befintliga sedlar, belöpande sig ftillsammans till 45 pund. Han såg sig omkring och fck tag uti en fempunds-sedel, som låg lös på en novell af Ponson du Terrail, samt lemnade derefter alltsammans åt brodern.