Dagens Nyheter – 19 augusti 1872, sida 2

Av kastade en sista, granskande blick på sin systerdotter och måste tillstå att hom verkligen såg bra ut i den ljusa klädningen och dot blå bandet som omgaf de blonda lockarne. Nu öppnade betjenten dörren till salongen; med nedslagna ögon inträdde Laura... Men hvad var det? En hes, nästan darrande stämma helsade henne — häpen såg hon upp... Var det trolleri? Denne gamle herre i den varma nattrocken med det tunna, gråsprängda håret, med den bleka kinden och den fårade pannan, skulle han vara hennes ideal, hennes afgud, den hänförande D.? Det var omöjligt! — Jag tackar er, mina damer, för er artighet att komma hit, sade han, i det han satte sig i den stora länstolen vid kaminen samt — svepte om sina kzän med en broderad matta; alltsedan balen har jag måst hålla mig inne, och jag fruktar att jag länge får plikta för det nöjet. Nej, nej, för gammalt f.lk passa ej sådana förlustelser. Gammalt folk! Laura kunde ej taga blicken ifrån honom; men hans utseendo motsade sannerligen icke hans ord. Vintersolen sken klart genom de böga fönstren; ingen fåra, intet hvitt hårstrå undgick hennes uppmärkgamhet. Nu först kom hon ihåg att hon hittills endast vid eldsljus eller i skymningen sett föremålet för gin tillbedjan, och hon suckade: