Dagens Nyheter – 19 augusti 1872, sida 1

Aldrig, Laura, skall för er blomstra hemmets frid; den stilla glädjen i familjens sköte; hvilka förbindelser ni än må afsluta, tillhör ni i främsta rummet offentligheten, publiken, denne pretentiöse, svartsjuke älskare, som fordrar att make, barn och alla bjertats känslor och önskningar skola stå tillbaka för honom ; ni blir aldrig lycklig!4 Laura var djupt rörd, så allvarsamt, så bevekligt hade han ännu icke talat till henne — hade öfverhufvud ingen ännu talat till henne. Hon räckte honom sina båda händer och sade hjertligt: — Jag tackar er, min käre vän. Om någon skulle kunna omvända mig, så vore det ni; men jag kan icke omvändas. Låt mig derför gå den väg, jag för mig utstakat. Det är också bättre för er; hvarför skall ni bry er om en flicka, som icke alls förtjenar er vänskap? — Ni menar: som icke besvarar er kärlek... Ni har rätt, Laura. Farväl! . Han ville gå; men hon höll honom tillbaka. — Nej, icke så! ni får ej vara ond, då ni går bort från mig, bad hon i inställsam ton. Käre, herr assessor, om ni bara visste... Men, återtog hon med ett muntrate uttryck i rösten, jag begriper inte alls, huru en så klok, allvarlig man som ni är kan tycka om en. så vild, OMVÄNDELSEN, BB