Dagens Nyheter – 15 augusti 1872, sida 2

rdr, med rättighet dock att, om så funnes lämpligt, utsträcka detsamma till 300,000 rdr. En konsert i V. Haraby kyrka sistlidna söndag har gifvit en hr —n—k anledning att meddela Framåt följande oöfverträffliga utgjutelse: so — Den vackra folkvisan: Fjorton år tror jag visst etc. var obestridligen konsertens glanspunkt. Den var vacker! Den veka, tilltalande melodien i förening med det känslofulla spelet gjorde på den tacksamma publiken ett intryck, som icke så lätt glömmes. På begäran tog konsertgifvaren stycket da capo. Samma afton, eller rättare natt, vid tolftiden syntes i nordvest tvenne lysande stjernor, en röd och en blå, ila med hvinande hastighet öfver himlarymden, spridande ett bländande sken öfver nejden; — det var konsertens final. Besynnerligt, att icke den med togs da capo! Hr Sivel uppsteg i tisdags afton från Göteborg med ballongen Colosse. Två passagerare, språkläraren Å. Egyesy och handlanden F. Mählenbock, medföljde, och de resande hamnade efter en half timmes angonäm färd midtför Partilled. Fusentals betalande åskå dare bevittnade uppstigningen. Ånsfartyget Arboga ankom förliden söndagsafton utan passagerare och last till Upsala och återvände i måndags på förmiddagen med, kan man säga, blott en passagerare. Fartyget var nemligen enkom förhyrdt för att från Upsala till Arboga föra ett i trakten af sistnämda stad bosatt fruntimmer, som någon tid vistats i Upsala för att söka läkarebjelp för sin. sjuklighet. En lycklig ejöresn, I Gefle-posten läses: Skeppet Hisdoo, föråt af kapten C. W. Grundberg, som hemkom den 4 förliden månad efter en bortovaro af 2 år och 9 månader, kan med allt skäl sägas hafva gjort en lycklig resa, ty under denna tid har ingen dött eller ens någon varit sjuk ombord samt, hvad som länder kapten Grundberg såsöm befälhafvare till heder, iogen enda rymning egt rum, — Skoppet Hindoo har under denna tid passerat Kap Horn ej mindre än 5 gånger. Värdshuslifvet I Engelkolm, På tal om de stockholmska handelsexpediternas efterföljansvärda öfverenskommelse att icke bjuda, men betala hvar för sig, meddelar Engelholms tidning följande: Ett sådant klokt beslut ha flera herrar i Engelholm fattat för många herrans år tillbaka. Här besöker iogen något värdshus blott för att dricka, utan för att träffa vänner och bekanta, hvilka, efter slutadt värf för dagen, gå ut att lufta på sig en smula. Efter luftningen tittar man gerna in på ett värdshus, i hopp att der råka Pål eller Per. Och man finner oftast riktigt nog hvad man söker, En liten tuting eller ett stort glas punsch kan smaka rätt godt, när man så der sitter och snackar om diverse händelser, förhållanden och personer — och så bjuder man helt enkelt sig sjelf på ett glas, utan att detta anses strida mot god ton. Hvar och en reqvirerar det han vill ha och betalar för sig — någon bjudning på andra kommer sällan eller aldrig i fråga, och detta med rätta. Här finDaz värdshusbesökande, som i all sin tid aldrig bjudit sin nästa) ens ett det tarfligaste glas ber. Märkligt åslslag. Från fullt trovärdig person har följande berättelse ingått till Nårikes Allehanda. Den 16 sistlidna juti slog åskan ned å gatveln på boningshuset vid kronojägarbostället Fogelbo i Nysunds socken och antände spåntaket, som dock snart släcktes äf efterskickade. Midt inunder satt-i sin kammare den 76-årige kronojägaren vid fönstret mellan. ett bord och -en skiffonier och träffades af åskstrålen midt på öfverarmen, der ytterkläderna antändes; på skjortan gjorde den ett rundt hål, såsom efter en bösskula, och följde sedan armen framåt handen, afkaflande allt skinnet på undersidan, gick sedan öfver till benen (handen hvilade på dessa) och sörderslet huden på dessa förskräckligt samt smälte derefter upp en af de dubbar, som fasthöllo klackiernet vid stöfveln, hvarefter åskan osynligt försvann såsom hon kom mit, ty ingenstädes kan i rummet upptäckas hvar åskan kommit in. Fönster, spjäll och dörrar voro noga stängda, och kammartaket till vinden är 2n tät trossbotten. I den omnämda skiffonieren gick hon ock in genom lyckta dörrar och hopsmälte ändarne på stickorna i en stickstrumpa till runda klumpar, så att de icke kunna dragas ur strumpan; i en verktygslåda derinunder voro å en del saker runda fläckar smälta och andra märken inbrända. Skiffonieren har utvändigt en mängd messingsbeslag, hvilka dock äro orörda. Dot) Sådära finnas nog annorstides ini Engelkolm,