Dagens Nyheter – 14 augusti 1872, sida 1

est frånstötande ålderdom. Då lifvets berärligheter och åldern hafva utöfvat gin förörande verkan på dessa sammetsmjuka kin;r, antaga de ett utseende, som mycket träfnde kan liknas vid en balklädning, som äpats i en rännsten. Detta fruntimmer såg . lifligt ut som en af hexorna i Macbeth: dkantiga ögonlock, lång krokig näsa och två ora, gula huggtänder, som räckte långt utom pparne. Hatten derimot var ganska ny och icker. — Var det väl någon möjlighet att t sådant fruntimmer skulle ha köpt en såin hatt? Det måste vara fru Douaeru. Jag vaktade mig noga för att säga något, m skulle kunna störa glädjen vid denna miljesammankomst, och inskränkte mig till t påskynda min gång för att komma först Ul en vaggong. Folk, som äro vana vid att sa, veta att värdera fördelen af att komma rst fram till en vaggong. Då man är ett et sällskap, befinner man sig nästan lika a som i sitt hvardagsrum, och om man blott icker ut hufvudet genom fönstret och låtr som om vagaen vore upptagen, störes man llan. Nåväl; såsom gamla resande vidtogo vi alle gärder för att få vara ensamma, och då gnalpipan ljöd till afgång, hade vi också pnått vår önskan; men då rycktes dörren ötsligt upp, en person störtade in och nedönk alldeles andfådd midt ibland osg. — Det r det gamla fruntimret med blå hatten.