Dagens Nyheter – 14 augusti 1872, sida 1

rike. Då vi kområo till Paris, hade min öfver. tygelse blifvit så stark, att jag uppsökte er polisman och sade till boaom: — Jag är en engelsk öfverhetsperson. Un der min resa genom Dover föröfvades der ett brott; man känner icke gerningsmännen, men jag har orsak till att tro, att detta fruntimmer åtminstone är en medbrottsling. Kan man icke utan att häkta henne hafva ögonen på henne, så att man genast kan häkta henne, om den engelska polisen så skulle önska? Polismannen tackade, och jag hade den tillfredsställelsen att se honom följa efter fru Douaeru. Jag vill icke påstå att denna affär störde min glädje öfver att vara i Paris, men jag tänkte dock stundom med rysning på den stackars flickans bedröfliga ändalykt. En ferie förflyter i allmänhet alltför hastigt, och så gick det också med denna. Efter tre månaders förlopp var jag åter i Dover och tog som vanligt in hos fru Findy, som mottog oss ytterst ceremonielt. Fru Walter och hennes döttrar drogo sig genast tillbaka i enrum och jag blef då ensam med värdinnan, som maskinmessigt aftorkade eh ländstol med sitt sidenförkläde. — Nå, fru Findy, har man hängt Saundere ännu? — Du gode Gud! utropar hona. Hvarför skulle man ha hängt en så bra karl som hr Saunders?