Dagens Nyheter – 13 augusti 1872, sida 2

e-—,J — deras affärer, så mycket hellre som de ju befinna sig i sjelfva brottets centrum och många gånger bättre än jag kunna uppskatta betydelsen af de framkomna upplysningarna. — Herr Walter, utropade den främmande häftigt, jag hyser icke något förtroende till er! — Ni tror att fröken Litters är död; jag för min del är säker på att hon lefver, om hon än är sårad, ja, kanske farligt sårad, och att hon kålleg fången på ett eller annat infamt ställe. Hvarför skulle man ha mördat henne? Det är den vackraste flicka i hela Eovgland, der det dock fins så många vackra unga flickor. Man kan endast för avt bortföra henne ha brutit sig in till henne. Hon har försvarat sig och derunder blifvit sårad. Min Gud, min Gud, hvem kan ha haft hjerta att slå henne? Då hon såg på en, hade man icke längre hjertat qvar i bröstet; det låg i hennes hand och hon gjorde med det hvad hon ville; men då blodförlusten har beröfvat henne medvetandet och då hennes sköna dufvoögon slöto sig, har man utan besvär kunnat bemäktiga sig denna vackra kropp. Nej, herr Walter, tro mig, hon är icke död! Ack, hvarför har jag icke ordet bättre i min makt. Jag började nästan blifva rörd. Alla de gamla sofismerna från skranket började att löpa rundt i hufvudet på mig — på mig, som var stadd på en ferieresa — och jag höll kanske på att begå en eller annan dumhet, då klockan ringde första gången till afgång.