Dagens Nyheter – 12 augusti 1872, sida 2

Bref från Berlin till Dagens Nyheter. Den 2 aug. 1872. På vägen hit från Libeck, när jag steg in i kupåEn efter det korta uppehållet vid Grabows station, fann jag mina kupgkamrater, hvilka hittills visat sig vara lugna och vänliga menniskor, gripna af den vildaste bestörtning. Det vore omöjligt att beszrifva det oväsen som rådde eller att gifva en föreställning om den massa af tyska ord, gom störtade mot mig; alla, unga och gamla, qvinnor och karlar, skreko med full hals, öfverröstande hvarandra, utan att någon ville lyssna till hvad den andra hade att säga. Sedan jag intagit min plats och med en fjorton dagar gammal Södertelgekringla, som förut ej funnit någon lämplig användning, tystat munnen på en tvåårig pomerinkare, som skrek värst af hela sällskapet och gäkert mindre än någon annan visste hvad han skrek öfver, lemnade hans moder i mitt högra öra en skrikig förklaring: Det är revolution i Berlin! Är det möjligt? ropade jag häpen, och ögonblickligen började fantasien upprulla den ena revolutionstaflan efter den andra. Skulle jag då få bevittna en stor revolution i en stor stad, kanske se det nya kejsardömet, så hastigt fullbordadt, om än dyrköpt, störta samman och begrafva monarkien under sina ruiner! Kanske få höra republiken proklameras i detta samma Berlin, der verlden tror att despotismen har sitt hufvudsäte, och se folkfrihetens heliga banår hissa: på samma plats, der man för icke länge sedan sköt Victorias såsom ett tecken till att en stor menniskoslagt ånyo egt rum! Det ingick väl icke alldeles i min resplan att få vara med om något sådant, det är sannt, men det var så långt ifrån att afskräcka mig från att fortsätta i den anträdda riktningen, att jag tvärtom mer än någonsin längtade till Berlin. I kupåtn visste man endast att det var arbetarne som förklarat krig mot den bestående ordningen och att orsaken var den länge öfverklagade bostadsnöden, som til.stagit med hvarje dag och nu skulle stigit öfver alla gränser, så att äfven de mest fördragsammes tålamod blifvit uttömdt. En depesch med upplysning om allt detta hade några minuter före tågets ankomst till Grabow anländt. Flere af passagerarne hade läst den vid stationen, så att något tvifvel om revolutionens utbrott kunde ej uppstå. Jag behöfver väl ej säga, att när mångtaligheten slutligen flöt samman i ett ordentligt samtal igen, ämnet för detsamma uteslutande var om revolutionen. Man hade sina gissningar och gjorde sina utläggningar ; somliga uttalade fruktan, andra förhoppningar, några hade åtskilligt att förlora, andra trodde sig få något att vinna; men ingen syntes ha tanke för allt det elände, som en revolution medför, ehuru flere voro bosatta i Berlin. En af dessa, en lärare vid universitetet, sköt skulden till oroligheterna på regeringen, och häri vann han medhåll af flere. Det var regeringens skyldighet, mente de, att skaffa de fattige bostäder, pengar dertill eaknades icke, man hade ju milliarderna!? Dessa milliarder äro, i parentes sagdt, i hvar mans mun och I anvisas alltid såsom ett tillgängligt botemedel för allt möjligt ondt. Men tåget rusade jomt framåt mot Berlin genom det eviga slättlandet, hvilket här på långt när icke har samma behag som Danmarks slätter, icke samma bördighet, icke samma trefliga utseende. Här och der var folket sysselsatt med skördearbete, men på många ställen var till och med hafren redan inkörd. Af hvad men såg framgick, att den del af norra Tyskland, hvarigenom banan från Liibeck till Berlin stryker fram, icke fått någon riklig skörd i år, hvartill uppenbarligen en envis torka varit orsaken. Vallar, ängar och löfskogar sågo nemligen till den grad förbrända och vissnade ut, att man af dem till och med erfor ett obehagligare iutryck än af de ofruktbara sandmoar, som i temlig utsträckning följa jernvägen. Den ena stationen efter den andra passerades,