Dagens Nyheter – 12 augusti 1872, sida 1

-—-— 420 -— Jag genomfors af en häftig darrning, sucade djupt och sade med en patetisk ton: — Lycklig den som är föremålet härför, — Notarien ser så högtidlig ut, fortfor igcen och makade oförmärkt sin sykorg något ärmare mig; jag Vill slå vad att notarien r kär. — Ja, och denna kärlek tar lifvet af mig. — Korg, då skall jag ge notarien ett godt . Gör ett vackert knäfall för sin hulda könsa... bekänn sin ömma låga och besegla sen det hela med en kyss. Sätt derefter på ennes venstra ringfinger en sådan här liten plät guldring och allt blir bra. Men, o bimmel! Under det mamsell Elfrida sade detta har hon öppnat ett litet etui och framta sit en förlofningsring, som hon nu med stor gracs placerar på dess rätta ställe. o— Hvad, stammar jag, skulle det vara ett kecept för mig! Mamsell Elfrida är således — förlofvad? — Ja, min herre, sen i höstas. — Och med hvem, om jag får fråga? — Med Oscar Fiffig. — Således han! Stockrosen! utropar jeg och gör en gest, som om jag skulle vilja slå mig för pannan. — BStockrosen! Hvad menar notarien med det? — Åh, jag menar att jag varit en stor ... jag fortsatte ej meningen utan tillade; Det var exdast en dröm... hvari jag såg en fjäril och en stockros... det är alltgzammans.