löggare, och vid gfamma tid vandrar jag uppåt Drottninggatan, i akt och mening att äfven göra en tur i omnibusen. Snart får jag den i sigte; jag skyndar emot der, hejdar kusken och stiger in — men, o himmel! — i stället för nigcen träffar jag tanten. — Noej, se mnotarien! skriker fru Follen. Kors, så trefligt! Ska notarien till söder? — Nej, mn fru, endast till staden, svarar jag, ännu hel: flat öfver misstaget. — N5, då få vi ändå sällskap en liten bit... Se här ä plats... Varsågod!... Jag ska maka åt nig... Det ver så vackert väder i dag, att Frida ville bellre gå, och som hon vet det jsg tycker mycket om att åka, så öfvertalade hon mig att göra några slag fram och åter i omnibusen... Ja, det snälla barnet, hon gör allt för sin tent... Det är mycket behagligt att åka iomnibugen... Man sitter så beqvimt och det ger ändå en så god motion... Under det att min salig man lefde, så åkte vi alltid hvarje eöndeg ut till Djurgården ... Han var bskant med en hyrkusk och derför. ,. — Jag ber om förlåtelse, min fru, här mås ste jag stiga ur. — Ab, ä vi redan vid Mynttorget! Adjö då, herr rotarie!... Om det roar, eå titta in till oss i afton. Något snopen och kanske äfven litet förargad lemnade jag omuribusen och vände äter till Norrmalm.