hjertans grund åt min distraktion, som jag söker förklara på bästa sätt. Sedan teet blifvit drucket, föreslår tanten gin nicce att läsa högt. — Vet notarien, säger fru Folln och slätar sitt förkläde, vi hålla på att läsa en högst intressant roman... inte sant, min flicka? — den der scenen i fängelset, den tyckte du ju särdeles om... när Cunigundas älskare kommer och befriar henne ör fängelset — och vändande sig till mig fortsätter den pratgamma gumman: Sv, Cunigunda var en fattig flicka; och en mäktig riddares son hade förälskat sig i henne, men blifvit förbjuden af gin stolta far att taga henne till hustru . . . Sonen har trotsat förbudet och likväl gift sig med henne, och den uppretade fadren har, vid nnderrättelsen härom, kastat henne i fångelse... Läs den der biten, Frida lille, den ir så vacker och nppbygglig. — Ja, men kanske inte notarien finner sig road af att höra dylikt, säger mriccen och fäster för första gången sina vackra ögon på mig. — Jo, det är han säkert, bedyrar tanten utan att vidare fråga efter mitt tycke i den vägen. Mam:ell Elfrida fattar nu en gammal foliant, som, ait döma af dess utsecnde, med all säkerhet ujplefvat ett helt sekel, och börjar lisa följande: — CUtsträckt på en haimbädd och belastad