Dagens Nyheter – 9 augusti 1872, sida 2

ste, men det kunde jag på. inga vilkor. — Hyad gjorde jag då? — Jo, jag stod qvar der jag stannat, med blicken fastväxt vid förtrollerskan. i — Jag kommer straxt, mitt barn! hör jag tanten yttra, hvarefter hon mumlar för sig sjelf: Hvad karlarne äro oartiga nu för tiden . .. annat var det förr... min galig man skulle inte ha tillåtit sig något dylikt. Och nu kommer gumman ut i korridoren, ännu småputtrande för sig sjelf, och blir mig varse, der jag står stirrande på den dörr, hvarigenom uppenbarelsen försvunnit. — Kors, har heren inte kommit längre! börjar fru Folln i det hon spefullt betraktar mig, jag tänkte, att, med den fart herrn rusade ut genom dörrn, skulle herrn ru minst ha varit nere vid Gustaf Adolfs torg. — Ja, det är möjligt, min fru, men... -— Har herrn kanske glömt nägot här? — Ja, jeg har verkligen glömt mig qvar här alldeles för länge. — Nå, då är det bäst stt skynda gig, återtar gumman småskrattande, ; — Min fru, fortsätter jag och söker härunder antagå en vördnadsbjudande hållning, jag har besinnat mig, jag tar rummet!... Kan jag få flytta in i afton? — Hvadl . . . Herrn har ändrat sig! . . . Herrn tar rummet! .,. Nå, det var mycker förståndigt gjordt.... Herrn ska inte ångra sig. — Jag får således komma i afton?