Dagens Nyheter – 8 augusti 1872, sida 1

i rummet, ifrigt funderande på... ja, det vet man inte så noga, men säkert är, att mamsell Beata, som kanske är oviss om huruvida revisor Krutluad i denna stund funderar på det af henne så oförsigtigt framkastade ordet flyttning, börjar nu högljadt snyfta och gråta; dock var lugn, du gam!a hederliga trotjenarinra, på något dylikt kaa en. gammal ungkarl aldrig komma att tänka, — Det är tacken, börjar mamselln, för det jag i så många år med ospard möda och flit vakat öfver rovisorn hus; det är ersättning för alla de sömnlösa nätter jag haft för revisorns skull; jag har varit alldeles för god, jag har... och nu börjar hon gråta af alla krafter, Kevisorn, utom sig vid denna syn, fann nu, Bom vanligt, att han blifvit besegrad. Emellertid ville han äkanu göra ett försök, hvarför han sade med en något sväfvande röst: — Gråt inte, Beata lilla, jag skall utesluta häradshöfdingen. — Ja, och de andra med, skyndade sig mamsell Beata att tillägga. — Men... — Inga men, herr revisor, dundrade nu mamsellz, viss om sin seger. Om revisorn bjuder en enda hit, så går jag min väg... ja, jag kanske flyttar. Och härvid blef act. Rovisor Krutlund måste se sina vänner utombus, gom man gäger, på en källare, och mamsell Beata hade