Dagens Nyheter – 7 augusti 1872, sida 2

-—AR — åter gubbens hemska vålnad, sittande framför härden och sträckande händerna öfver de svagt glimmande kolen, under det att en liten oljelampa epred-ett svagt sken i iummet. Några ögonblick eller minuter, jag vet icke så noga, var jag som förlamad, men derpå vände jag mina steg åter till salongen. Här herrskade nu mörker och dödstystnad. Baåronessan hade aflägsnat sig under min frånvaro, utan tjeasiflickans hjelp bogifvit sig till sitt sofrum och medtagit det enda ljus som fanns. Kanske hade hon blifvit rädd för ensamheten i salongen och gripit till flykten. Det åter: stod mig intet annat än att i den mörka gaJongen sätta mig på en stol och afvakta dagena inbrott, jag insomnade snart. Vid firukostea var baronessan ganska fö:stämd. B.ronen uttryckte sin glädje öfver att den nya förvalsaren Buisson hade inträffat. Baroressan uppreste hastigt hufvudet; nattens gåta syntes henne löst. — I sanning, der-ha vi det! utbrast hen. Nå, jag må tillstå att du återigen skaffat dig en hygglig sorts förvaltare! — Hura så? Har du redan sett honom? frågadae hennes mar förvånad. — Ja visst. Under det att vi i natt läste i salongen, var han nog oförskämd att sätta sig vid kaminen. Han är döf och fjoskig alldeles som den förra. — Men, kära bern, herr Buisson är hvatken fjoskig eller döf, ej heller var Kan bär i