ifrigt för Big sjelf. Gubbens läppar rörde sig hastigt upp och ned. — Ett horribelt subjekt! hviskade baronessan. Fråga honom då hvad han vill! — Min herre, ropade jag, samlande all min kraft, huru har ni kommit hit och hvad vill ni här? Intet svar, men uppenbarelsen förvandlade sig synbarligen. Han tycktes blifva äldre och äldre, han krympte mer och mer tillsammans, han liknade ett skelett. Hans ögon biefvo glasaktiga och slöto sig så småningom; ansigtet blef smalare och smalare; drägten hängde i stora veck. Bkjortan och de linga mangchetterna blefvo askgrå, hela fenomenet syntes vilja upplösa sig i dimma. Likaså krympte hunden tillsammans, under det han tillika sträckte upp hufvudet och halsen, som om han utstötte ett förtvifladt tjut. Det blef mörkare och mörkare i salongen och slutligen slocknade ljusen helt och hållet i det ett skarpt luftdrag for genom rummet. Baronessan utstötte ett skri och störtade fram till klocksträngen, men ingen kom. Jag gjorde försök att tända upp ljus, och detlyckades mig slutligen att upptäcka ett ännu orördt vaxljus, vid hvars svaga sken jag såg att ljusen i den trearmiga kandelabern voro lldeles nerbrunna. Nu voro vi åter ensamma — gubben hade försvunnit. Jag såg på klocan — hon var half tre på morgonen. Vi sågo förvånade, häpna på hvarandra.